... hösten är här, men ännu kommer några ganska behagliga dagar, vad vädret beträffar. Mot slutet av veckan ändrar det, hördes det i prognosen.
Jag har bra fart med motionen, ganska bra, och hoppas kommande veckan ger tid för mera röra-på-mig. Jo jo, det är bara att göra det, inte vela, inte fundera så mycket.
Här på bilderna är gossarna i skogen med sin morbror och morfar. De berättade åt mig att de fick skutta var sin hund. Varma och svettiga var de efter att ha gått runt banan som är 3 km. Nåja, Niko hade nog blivit så trött, så trött. så trött, sade han. Han hade piggnat till efter vatten- och bananpaus.
En tidig morgon körde jag gossarnas mor till tågstationen i norra grannstaden. Soluppgången var underbart vacker och vi stannade en stund och bara tittade och andades in det vackra.
Man måste ta sig tid. Man FÅR ta sig tid!!! Att stanna upp.
Ett sorgebud kom i kväll. Min goda väninna sen många år tillbaka gick hastigt bort.
Underbara bilder med de små gossarna som SKUTTAR med var sin hund! Man måste le, när man ser dem!
SvaraRaderaSå sorgligt med din väninna. Livet är hårt också.
Och man MÅSTE ta sig tid att se det vackra.
Kram till dig, Monica