Kvällen har jag tillbringat i garaget. Röjt så mycket att jag kan gå ca tre steg på golvet. Där är högar, högar, högar. Ett par timmar nu och då, inget tvång och ingen tidspress. Ingenting nytt detta med röjet, men under årens lopp har där samlats en massa från studerandenas flytt hit och dit. (Och samlingar som kommit på annat sätt). Nu har snart det sista "barnet" landat med sina alltmöjligt, eftersom han nu tillsammans med sin fru håller på och bygger ett hem.
Jag sorterar i lådor, kassar. Skräp kör jag bort vartefter. Allt hittar sin plats så småningom,
men en lång tid kommer det att ta. Men. Ingen panik, ingen stress. Vartefter.
men en lång tid kommer det att ta. Men. Ingen panik, ingen stress. Vartefter.
Detta har jag skrivit om förr:
Människor kan indelas i tre grupper:
De som får saker att hända.
De som ser saker hända.
De som undrar vad som hände.
I morgon ska jag få saker att hända.
Någonting konkret. Jag har mina aningar.
Visst känns det skönt när man har röjt. Men det är att börja, som är svårast...lycka till i morgon! Jag är en röjare, men maken är en samlare = problem!
SvaraRaderaKram, Monica
Röjandet tycks vara ett evighetsprojekt har jag kommit underfund med. Men visst glesnar det, visst får man mera utrymme och lättare ok på axlarna. Det fåniga är att det är någon som påtar in mera någonstans ifrån. ....
SvaraRaderaLycka till med saker som du ska få att hända! Kram