måndag 14 november 2016

Här den äran!


Det har varit ett festligt veckoslut! Farsdag i går, firande även i kväll... 

I lördags fyllde "min" lilla prinsessa tio år!
Jag minns då jag själv fyllde 10. Det var som i går. Min mor var och manglade lakan i mangelhuset som fanns mitt emot folkskolan. Jag sprang dit på rasten och frågade om jag fick bjuda någon till oss på kalas. Kyllä voit kutsua muutaman... Jo, nog får du bjuda några sa mamma min. Jag har bjudit tolv sade jag. Min mamma blev helt förskräckt tror jag :) för jag minns hennes min ännu denna dag som är. Vi hade väldigt smått hos oss. En kammare och kök, det var vad vi bodde i. Ett ordentligt kalas blev det, alla inbjudna kom, från sidobyarna också. Ävenså alla småbarn i huset så det var proppfullt. Jag minns faktiskt inte alls vad vi gjorde men roligt var det! Ett vagt minne har jag av att farfar kom till oss, försökte få upp tamburdörren, men det gick inte för det var folk och stolar i vägen, mamma kom och hjälpte honom in. 
Det var den historien. 

6 kommentarer:

  1. Vilka minnen! Det var andra tider, det! Ett rum och kammare, det är inte många som bor så smått idag... Det ger en perspektiv på livet.
    Och du minns ju hur roligt det var, och det är var ju det viktigaste!
    Kram till dig, Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett rum och kök var det, rummet kallade vi kammare :) Köket blev sovrum på natten, pinnsoffan blev snabbt en säng osv. Ha en fin dag!

      Radera
  2. Fina minnen! Visst är 10 årsdagen något speciellt.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vilket fantastiskt minne, tänk så boendestandarden gått framåt sedan dess. Tänk om någon berättat för dig då hur det skulle se ut idag ...
    Så festligt att så många kom på ditt kalas dessutom . Undrar så hur din mamma trollade för att ni skulle få plats och något att äta (?).

    Jag minns inte min tioårsdag, däremot sexårs för då tappade jag en tand! Det finns bilder på mig och bästisen när jag trycker ut min fortfarande lösa tand med tungan och han fascinerat tittar på den.

    SvaraRadera
  4. På något sätt har jag för mig att du är precis så där som du var då. Ser också framför mig hur farfar försöker komma in i rummet fullt av inbjudna gäster. Härligt!

    Svar:Det finns ingen möjlighet, det har jag insett också. Man fastnar obönhörligt och hittar så mycket man kan göra någonting av. Men bra är väl det också, förmodar jag. Det blir ju litet städat på något sätt i alla fall. Jag gör detsamma som du idag Lisbet, fastnar och fastnar i röjandet. Kram

    SvaraRadera
  5. En riktigt härlig historia. Nästan så man är med på ditt kalas i tankarna när man läser detta. Ha det gott.

    SvaraRadera